Den här sidan
har jag tänkt ska vara en lite "allt i allo" sida.
Här kommer jag att
lägga in saker som händer.
Då behöver du
inte leta på varje sida för
att se om något nytt inkommit.
Nu var det dax
igen att fira en födelsedag. Det var Nonis tur att fylla år. Det firade vi
med att gå
på restaurang där vi åt och
hade det jättetrevligt. Noni öppnade några paket.
Jag har nog
trott att man inte kan få nya vänner så lätt när man är 50+. Därför
tycker jag att jag haft tur,
för jag har verkligen fått en ny vän. I
september 2008 var jag inlagd på Ersta sjukhus. Där träffade
jag 10:2.
10:2 och 10:3 blev vänner, och sedan dess har vi haft
kontakt med varann och
träffats några gånger. 10:2 heter Gunvor och är
kyrkoherde i Färingsö Församling.
En Söndag i
mars fick jag följa med ut till Stenhamra och träffa hennes
arbetskamrater och delta i deras gemenskap. Jag
har väl inte varit i
kyrkan så ofta så det var en ny upplevelse. Det var
mycket
trevligt. Hela
mötet gick i miljöns tecken, då Färingsö
Församling mycket medvetet har
arbetat med
miljöfrågor och energialternativ.
Jag hoppas få
komma tillbaka igen och uppleva
sommaren
där, då det är en fin natur i området.
Jag kommer nog
aldrig att köpa något nytt trumset. Däremot har jag försökt göra ett
eget
i miniatyr. Mitt första
trumset var ju rött, så detta är kanske en kopia av mitt
första trumset. Jag hade
väldigt kul under tiden jag gjorde det.
Nu ska jag
berätta om våran resa vi gjorde i oktober 2008. Några av oss i Nursery Rhymes
har
fyllt jämna år, utan att tala
om en dams ålder. Inger och Gunilla har därför bjudit oss
alla till Gimo
Herrgård som är beläget
i norra Roslagen, 50 km från Uppsala.
Gimo Herrgård är
Sveriges första
gustavianska herrgård och byggdes 1764.
Eftersom vi numera
är bosatta på olika ställen i Sverige var det helt
fantastiskt att vi kunde
samlas för denna träff.
Här har vi
fikat, ätit middag och pratat om hur det var då och hur vi har det nu.
Gunilla hade
till min överraskning med sig en dagbok där
hon skrivit om saker jag glömt bort. Marie
hade med sig våra gamla
scenkläder. Jag tror hon
är den enda som har dom kvar.
Kaninskinnet var fortfarande lika mjukt. I dag kan man
bara skratta åt att vi
tog på oss kläder gjorda av kaninskinn.Nu hoppas vi
alla på att träffas
snart igen. Vi är några kvar som inte fyllt jämt år
än.
Jag är säker
på att vi snart träffas igen.
Tillbaka